Tuesday, June 09, 2009

Vemod och smärta...

Mitt barndomshem ska säljas... 
Jag ska frivilligt erkänna att det gör en aning ont i hjärteroten. 
Kanske mest för att mina barn inte får uppleva denna fantastiska plats som  jag stundtals tyckte var världens ände.
Men just här har jag utkämpat mina största kamper med mig själv, tagit livsavgörande beslut, varit på den djupaste botten och seglat på förälskelsens rosa moln...
Längs denna grusväg har jag sprungit, cyklat och gått i ilska, glädje och förundran, förundran över skapelsens underverk . 
I denna lilla sjö har jag badat i timvis, fiskat min första fisk och rott och trampat mig trött.
På denna lilla sjö har jag lärt mig att kasta macka. Här har jag åkt skidor och skridskor i månskenet.
I detta hus har jag lekt mig trött, fått min första kattunge och lärt mig av med kräsna matfasoner.... här har jag fostrats till att bli just Sara...
Visst gör det ont.




5 comments:

rebecka. said...

Inte konstigt att du blivit en sån fin och mysig människa som du blivit..

Arvid said...

Dette er poesi. Vakkert, selv om det er smerte du skildrer.

Josef said...

härligt skrivet och jag förstår dig.
Josef

Anonymous said...

Vakkert skrevet. Rørende. Jeg forstår deg.

Ole

Anna said...

Sara! Å så vackert skrivet, jag sitter här i regniga Mora och bölar. Du borde skriva oftare, alltså skriva, det måste inte vara just här på bloggen, men du formar orden väldigt väl. Kram!