Arusha på frammarsch!

Det händer otroligt mycket här i Arusha! Överallt kan man se nya projekt på gång. Hotell, restauranger och butiker växer fram i rasande fart. I lördags var vi på en nyöppnad japansk restaurang. Restaurangen har bara 2 bord men de är tillkopplade till varsin stor stekyta där kocken står och steker maten. Ganska häftigt faktiskt och gott också.

En lärares arbetsuppgifter...

Hej och hå efter fyra timmar av provskapande och bokrättande är jag ganska sliten... Det är väl den 
tråkigaste biten av en lärares arbetsuppgifter. För övrigt har det varit en ganska bra dag i skolan. 
Efter att jag börjat med tysta leken i min klass, vilken går ut på att arbeta så bra och tyst som
möjligt har klassituationen blivit lite bättre. Det bord (3 elever) som arbetar bäst och tystast får 
fina klistermärken som pris... Det roliga var att det inte var de mest tippade bordet som vann första 
gången. Det som är ännu roligare är att detta bord med tre tappra små krabater som inte är 
de bästa och smartaste har varit med och räckt upp handen på nästan alla frågor (vilket aldrig hände innan).  Gör inte det en lärare lycklig så säg...

Hos en liten nunna...

Som ni kanske vet har jag inte varit den friskaste varianten här nere... De senaste månaderna har 
jag haft väldigt ont i ryggen, värken har sedan smygit sig ner i benen... Ja, jag känner mig som 85 
och inte 25... I alla fall denna smärta är bedrövlig. Som tur är har jag en vän här som känner till det
mesta om Arusha och dess invånare. Hon heter Pam och i går tog hon med mig till en fantastisk 
liten nunna som skulle hjälpa mig. Hon var bedårande. Efter avklädningen fick jag lägga mig under 
ett lakan. Hon började med att be till Gud om hjälp att hitta vad som var orsaken till min smärta 
och sedan om hjälp till att lösa problemet. Det var en fantastisk stund av Guds närvaro. Efter
bönen började själva massagen vilken utfördes med hennes egenpressade oljor... Hon var inte alls 
hårdhänt men när hon hittade min ischiasnerv skrek jag och hoppade till av smärta... Jag har aldrig
känt något liknande... Hon bad mig hålla ut och inte glömma bort att andas... Ju längre tiden gick så
lättade i alla fall smärtorna och jag kunde slappna av... När jag gick därifrån kändes det bättre och 
jag luktade som en blandning av mormors lägenhet (eller hälsokostbutik) och en sommaräng. På torsdag ska jag dit igen...inför det har jag ganska blandade känslor... 

Att koka vatten...

Just nu sitter jag och väntar på att vattnet skall koka... Här i Tanzania måste man koka allt vatten

som skall in i munnen, med det menar jag förstås att man inte behöver koka duschvattnet... tack och lov.  Det vattnet som kokar nu är tandborstvattnet... Tyvärr gick vår vattenkokare in i dödsriket när vårt område här hade elfnatt, 
därför måste vi koka vattnet på spisen som i ock för sig även det är en lyx här i Tanzania, de flesta kokar fortfarande sitt vatten över öppen eld...Det skall bli härligt att dricka vatten direkt från kranen igen. För att inte tala om alla andra saker som man som svensk saknar... fil och müsli, knäckemacka med leverpastej och smörgåsgurka, ugnsstekt lax, godis.... ja, ja nu ska vi inte tänka för mycket på sådana läckerheter. Se där ja, nu kokar vattnet! Vi hörs!

Längdhopp

Idrottslärare som jag nu är eller i alla fall arbetar som... idag var dagen D mina säkert minst 40 
flickor skulle få pröva på min favoritgren i friidrotten, nämligen längdhopp. Jag började min 
introduktion på svarta tavlan för att de skulle få något slags hum om vad det var vi skulle göra.
Man måste i detta yrke tänka på att de flesta av eleverna aldrig har sett en längdhoppsgrop eller 
en friidrottsarena och med tanke på att det inte finns någon hoppgrop på skolan heller är det hela 
ingen lätt historia. Det hela skall även förklaras och förstås på engelska... mitt andra språk och för 
de flesta av eleverna är det deras tredje. Efter uppvärmning var det då dags vi gjorde flera hopp 
utan ansats innan det var dags för dem att hoppa en och en. Jag hade ordnat en vit linje som de 
skulle springa fram till och hoppa ifrån... Jag tyckte nog att jag hade gjort en bra förklaring och även
visat ett provhopp. När så första flicka springer iväg ser hon till att ta ett stort kliv över den vita 
linjen, då försöker jag att förklara en gång till att de skall sätta foten på vita linjen och hoppa 
därifrån... varpå den underbara lilla flickan tar sats och försöker hoppa innan och landa på ett ben 
på den vita linjen... jag kunde tyvärr inte hålla mig för skratt... fy på mig men jag gav henne en 
kram varpå jag förklarade en gång till, så jag hoppas att hon inte fick några bestående men 
det var ett lyckligt skratt inget elakt... I alla fall kan jag säga att en elev lyckades sätta foten på
den vita linjen så, jag gick fint ifrån reglerna och försökte mäta så gott det gick därifrån de
hoppade med mitt lilla måttband på 150 cm. Ni som är lärare där hemma, detta är en uppmaning
till er att vara tacksamma! 

Hakuna haraka in Africa...

 Haraka, haraka hakuna baraka... Stressa och du missar välsignelsen...( fri översättning) Som ni kanske förstått så stressar man inte i Afrika och detta lilla talesätt är väldigt talande för Afrika eller i alla fall Tanzania... 
Eftersom vi har 2 timmar långa lektioner på skolan är det ganska svårt att planera jag 
är ofta orolig att jag har för lite uppgifter för mina elever... jag tror aldrig att det har hänt att vi har 
blivit färdiga innan lektionens slut det är snarare så att vi inte hinner med hälften. Vissa elever behöver en hel del tid på sig eller snarare de flesta och jag tror att det beror mer på kultur än på intelligens. Det är alltså aldrig tidsbrist här, därför kan jag om jag vill ta timmar på mig att laga middag vilket man aldrig skulle hinna hemma förutom kanske en lördag då och då... det är ganska skönt... man får helt enkelt ett annat perspektiv på tillvaron här.

5 veckor kvar...

Egentligen är det bara 4 veckor och 6 dagar kvar tills vi åker härifrån. Det känns både konstigt och skönt. Det ska bli jätteskönt att komma hem igen men det blir konstigt att säga hejdå till så många som man inte vet om man någonsin kommer att se igen. Dessutom är det en massa saker som jag skulle vilja ordna på skolan innan vi åker. Det som gör det hela ännu knepigare än att vi bara är i Afrika ,där allt tar 5 gånger så lång tid som hemma, är att vår underbara rektor är på utbildning den här månaden vilket innebär att det är svårt att förändra något. Det kommer bli svårt att säga hejdå till alla elever men även alla ungar längs vägen till skolan som varje dag hälsat på oss och gärna kommit och hållit oss i handen en bit på vägen... Harald har en liten kompanjon som blir alldeles överlycklig när han ser honom. Igår sprang han säkert 150 meter tjoandes i glädje "mzungo teacher" tills han kom fram till oss, han pustade ut i några sekunder innan han tog Haralds hand och började prata swahili med honom. De pratade om olika djur och deras läten tills det var dags för den lille pojken att svänga upp till sin skola. Jag önskar att jag hade haft kameran så jag kunnat filma det hela, det var en syn jag sent kommer glömma. Dessa små stunder är värda att komma till Afrika för...

Vanvettselektricitet...

 Häromdagen när jag stod och lagade mat fick strömmen här i Arusha fnatt... Ett lysrör gav ifrån sig ett mycket märkligt och högt brummande medan det sken som aldrig förr ett annat närapå exploderade över maten... Något var väldigt fel. Vår granne gick och mätte strömstyrkan, som låg på 360 volt istället för 220. Som tur var så var det bara våra lampor som förstördes medan våra grannar fick både stereon och datorn förstörd... nog är det ett äventyr att bo i Tanzania alltid.