Bostadslös...

Som ni kanske läst på Haralds blogg så blev det ingen lägenhet för oss igår men vi ger inte upp för det... Ikväll ska vi på visning igen. Bostadslösa är vi men ej hemlösa för vi har faktiskt två fina familjer som ställer upp för oss så hemlösa kommer vi aldrig att bli... Tack!

Budrundan går...

Just nu i skrivande stund är budrundan igång på en lägenhet här i stan. Vi har varit och tittat på den några gånger och har varit helt peppade på att köpa den. Hela morgonen har jag vankat runt och väntat i nervositet men så nu när budrundan äntligen är igång känner jag mig mer apatisk. Vill vi verkligen ha den lägenheten??? Ja, ja på ett sätt är det ju ändå skönt att jag inte känner att jag måste ha den där lägenheten, utan att jag faktiskt kan tänka mig något annat också... Hur som helst så drabbas jag av små ilningar i magten då och då, trots mitt apatiska tillstånd... det kan väl tolkas som ett positivt tecken?

Det glada landet och dess kvittrande folk...

Förr eller senare måste jag väl börja reflektera över min nya tillvaro här i det glada landet. Hemma i Sverige ser vi på norrmännen med en smula oförstånd, lite förakt och framförallt avundsjuka när de lyckas bättre än oss i längdspåret. Men det man kanske allra mest förknippar med dessa våra grannar är att de är så glada. Jag tror att det skulle vara omöjligt för mig att kvittra som en fågel medan jag sa att jag var deprimerad... medan den glade norrmannen låter som han har vunnit på lotto. Detta glada språk som studsar som tusen studsbollar och kvittrar som hundra små trastar i ett träd, skall jag alltså lära mig. På jobbet skall jag bara prata norska...( i alla fall med barnen) detta är min nya regel... det skall bli spännande mån tro...

Vardagshjälte eller egoist?

Vissa dagar vill jag hjälpa alla och rädda världen, bli fostermamma och adoptera en unge från varje världsdel medan jag nästa dag förråds av reslusta och helst av allt skulle vänta med allt och bara resa runt och se världen. Var är man då? Jo mitt emellan och gör precis ingenting... Jag undrar allt hur det kommer att bli med alla planer. Det hade ju varit hemskt tråkigt att bara fastna i dessa hjulspår, men jag undrar i alla fall vilken del av mig som är starkast. Jag hoppas ju att det är den goda sidan, den som vill rädda världen, även om min käre make nog nöjer sig med högst en adoption, ja,ja vad vet man om morgondagen?

Utavandrare eller invandrare...

Nu ær det skamligt længesen jag skrev... och som ni ser ær jag i Norge. Før er som inte redan vet vad som skett kan jag berætta att jag fått jobb hær i. Detta innebær naturligtvis att vi måste flytta hit. Jag skall nu under minst ett år vara både invandrare och utvandrare...